Nej tack

Fredagen börjar närma sig sitt slut och man börjar så smått slappna av efter en stressig vecka. Man ser fram emot en lugn kväll i stan med ett par polare och ett par öl.

Plötsligt dimper det ner ett sms i mobilen från ett ex från förra seklet. Hon är tydligen i stan. Hon vill tydligen "inte vara ensam i natt". Nähä... och det tycker hon att jag skall hjälpa till med? Fysiskt sett vore det alldeles säkert trevligt, men ur alla andra aspekter känns det typiskt fel.

Visserligen kul att få vara eftertraktad, det händer ju inte varje dag, men jag tror jag låter bli att svara henne. Ska akta mig noga för att fumla iväg nått alkoholpåverkat sms senare ikväll. Eller ännu värre, mms. Hemska tanke!

Chockad av Facebook

Jag kan inte påstå att jag är någon flitig Facebook-användare, men visst händer det att jag tittar in där för att hålla mig lite uppdaterad om folk från förr. Hittills har det främst varit folk som funnits i min bekantskapskrets de senaste åren som jag har på listan av vänner. Nyss fick jag för mig att ta mig en titt på vad en gammal flamma från grundskolan hade för sig idag, om jag kunde hitta henne. Att hitta henne var inga problem, men det var sen det började spåra ur...

Genom henne hittade jag de flesta av de gamla klasskompisarna från 1:an till 9:an som jag tyvärr helt tappat kontakten med. Och det är här det skrämmande kommer. Vad alla ser gamla ut! Man känner tvivlet komma krypande, är dom verkligen lika gamla som jag? Ser jag verkligen också så gammal ut? Känner själv att jag inte åldrats en dag sendan studenten, det kan inte vara möjligt att jag gått i samma klass som dom.

Bilderna etsar sig fast på näthinnan. Lagom lönnfeta herrar med comviq-frisyr och damer som har sett bättre dagar. Kan inte riktigt smälta det. De jag känner idag i samma ålder som jag själv känns inte alls gamla, tvärtom. Måste vara något speciellt med min gamla klass. Det måste ha varit ett hårt liv vi levde ute i förorten, för jag vägrar vara så gammal! Jag är ju faktiskt inte så många år egentligen, på riktigt.

Om ingen har något emot det lägger jag mig på golvet en stund och hyperventilerar lite...

Män vs. kvinnor

Jag läste en artikel om sexualitet igår.

Man hade mätt vilka områden i huvudet på män och kvinnor som var aktiva under upphetsning för att försöka förstå vad som låg bakom. På män var det, inte helt oväntat, två små områden som var aktiva. Reproduktionscentrum och hypotalamus om jag minns rätt, resten av tankeverksamheten var nersläkt. Enkelt och logiskt.

Hur såg det ut hos kvinnor då? Jo, just det, det gick inte att mäta. Det fanns helt enkelt inget område som var mer aktivt än nått annat. Det var aktivt överallt i hela tankekontoret, samtidigt. Tror fan att kvinnor är svåra att förstå sig på! Hur ska man ens ha en sportslig chans?

I övrigt stod det att kvinnor föredrar de lite farliga grottmännen dagarna innan ägglossning, och de pyssliga familjefäderna resten av månaden. Rådet till män var att rulla ut motorcykeln och ta fram grottmannen i sig under just de dagarna, så jag har självklart redan polerat upp min hoj och övar på den där macho-stilen. Nog för att det lär dröja länge innan min dam släpper några ägg, men jag kan behöva all tid jag kan få för att öva.

Då undrar man förstås hur man vet när en kvinna har ägglossning? Fick svar på det under fikarasten idag, en kollega hade fått stalltips från sin HR-personal på jobbet (arbetsförmån?). Hon hade läst och själv observerat att många kvinnor har en tendens att visa mer hud under just de dagarna. Hon hade kommit på sig själv flera gånger med att stå framför spegeln på morgonen och tänka 'Nämen ojdå, tog jag på mig den här lilla saken idag?', kollat almanackan och konstaterat att det var just den tiden i månaden. Intressant, det skulle man vetat på den tiden man försökte jaga på krogen...

Tycker det här borde kunna avsluta diskussionen om vilka som är logiska och ologiska av män och kvinnor. Vi män har ingen chans att förstå oss på kvinnor helt enkelt, så är det bara. Och det är bara en av anledningarna till att vi älskar er kvinnor.

Dålig start

I morse åt jag nog den sämsta frukosten på länge. Nog för att jag tycker att den gamla klyschan att frukosten är det viktigaste målet på dagen har spelat ut sin roll lite i dagens skrivbordssamhälle, men någon slags värdig frukost vill jag ändå ha. Dit räknas inte ett glas vatten och en torr kanelbulle från förra veckan. Jag ser det som ett tydligt tecken på att det är dags att handla. Kanske även ett tecken på att det har varit lite mycket att göra sista tiden. Både i och utanför jobbet.

Även antalet inlägg här har blivit lidande, känns ju inte bra. Dags att skärpa till sig. Jag börjar med att kila iväg och fixa någon frukost.

Hur gick det här till?

Igår blev det sent hem från jobbet då det är rätt mycket att göra för tillfället. Väl hemma lagar man mat och ser sedan fram emot en inte alls ansträngande kväll i horisonalläge i TV-soffan. Lägger mig i soffan runt halv nio, plockar upp en gosig katt och tänker att det här kan nog bli en rätt bra kväll ändå.

30 minuter senare står jag i en lada, nerblodad med en skottkärra full med älginälvor och funderar på hur detta gick till. Så mycket för den lugna och sköna kvällen.