Objekt

Angående en diskussion under lunchen idag så funderade jag lite på det här med att det skulle vara ett problem att män generellt (enligt vissa) ser kvinnor som objekt och inte lyssnar på vad de säger eller ser henne som en person.

Jag kan inte riktigt förstå vad som i så fall gör det så svårt att inte kunna känna av tillfället och skärpa till sig när det behövs. Jag ser kvinnor som just kvinnor när det passar och kastar (för?) ofta och gärna ett extra öga på nån goding, men det hindrar mig inte alls från att kunna lyssna och ha en vanlig intressant diskussion med samma person vid ett annat tillfälle, utan att klä av henne med blicken eller fastna med blicken i urringningen eller liknande. Visst finns det tillfällen när jag blir knäsvag och stabil som en sjögurka, men det hör ändå till ovanligheterna tycker jag allt. Dessutom vill jag gärna tro att det är rätt stor skillnad på att fånstirra och att kasta en snabb blick i förbifarten eller få en släng av tunghäfta kombinerad med en lätt röd nyans i ansiktet.

Det måste väl ändå vara ok att se kvinnan i personen ibland och inte bara se henne som en könlös person? Det är klart det kan gå till överdrift också, men att känna av situationen, hur svårt kan det vara? Jag utgår från att majoriteten av befolkning inte har social kompetens som en fiskpinne. Fast, ibland börjar man tvivla.

Sådär bra start

Efter en helg med sol, slappande och trevligt sällskap fanns det alla möjligheter att den här veckan skulle börja bra. Ett ynka litet misstag såhär på morgonen grusade snabbt dessa förväntningar. Min kaffemugg behövde en diskomgång efter att ha stått och gottat till sig i helgen, så jag gick helt enkelt bort till diskbänken för att ordna detta.

Nu är det så att vår diskbänk är ganska låg här på jobbet. Om man då som jag är ganska lång blir det lätt att man i princip lägger upp 'paketet' på diskbänken om man står för nära, vilket man måste om någon ska kunna gå förbi bakom. Jag ska tacka personen före mig på något lämpligt sätt för att han blött ner precis hela diskbänken. Det ser just nu ut som om jag pissat ner mig ordentligt efter att mina byxor sugit åt sig en mindre insjö. Tack för den liksom.

Men, skärpning nu!

Ok, jag kan förstå att man blir rörd och får ett gäng lyckorus när man precis fått barn. Men nu, snart fyra månader senare, är det inte mycket bättre. Nu sitter jag här vid skrivbordet på jobbet igen och kämpar lite med att hålla en tår tillbaka när jag tänker på att få lyfta upp en av dom små där hemma och krama om och borra in näsan i det där mjuka fjunet till hår i nacken på henne. Eller bara höra hennes jollrande försök till att prata med oss och se hur hon skrattar med hela kroppen när hon möter min blick.

Ska det vara så, när får man kontroll på sina känslor igen? Sitta och böla på jobbet liksom. Min skeva bild av att vara manlig och stark får sig en törn. Vi män gråter inte för sånt. Vi har möjligtvis fått något i ögat. Typ en spårvagn, minst.