Ok, jag kan förstå att man blir rörd och får ett gäng lyckorus när man precis fått barn. Men nu, snart fyra månader senare, är det inte mycket bättre. Nu sitter jag här vid skrivbordet på jobbet igen och kämpar lite med att hålla en tår tillbaka när jag tänker på att få lyfta upp en av dom små där hemma och krama om och borra in näsan i det där mjuka fjunet till hår i nacken på henne. Eller bara höra hennes jollrande försök till att prata med oss och se hur hon skrattar med hela kroppen när hon möter min blick.
Ska det vara så, när får man kontroll på sina känslor igen? Sitta och böla på jobbet liksom. Min skeva bild av att vara manlig och stark får sig en törn. Vi män gråter inte för sånt. Vi har möjligtvis fått något i ögat. Typ en spårvagn, minst.
11 år sedan
E goes metrosexuell mjukisman in touch with his feelings? Nej, så illa kan det väl inte vara, trodde västkustkillar var imuna mot sådan? Du har säkert bara otur med linserna just nu, eller hur? ;)
SvaraRaderaDet verkar ju inte gå över! Man bara lipar och KÄNNER hela tiden. Det räcker ju att kolla på ett kort av knodden så kan man bli helt tokig av att han är så söööööt, och så måste man bli liksom lite fuktig i ögonen. Löjligt. Men det verkar vara så det är. Hudflådd liksom.
SvaraRaderaMia; Du ammar.... det räknas inte... ;-)
SvaraRaderaför övrigt blir jag alldeles till mig av att höra attfaderskapet för med sig dessa känslovågor! Underbart!
(Och jo Mia, naturligtvis är dina känslovågor lika fina, förstärkta av amningshormon eller ej Puss!)
Ninde: Ja, just det, linser kan man alltid skylla på, bra tips! Ska tänka på det.
SvaraRaderaMia: Och visst är just ens egna små knodds alltid sötast, på riktigt?
Ex-Fru R: Visst är det lite pluspoäng att som man att känna så? En liten guldstjärna i kanten kanske? ;)