Nytt liv

I kontrast till förra veckans tråkigheter om liv som släcks så ska familjen där hemma idag utökas med ett litet liv till. Vår katt som tråkigt nog blev ensam för ett tag sedan ska få en kompis. Han är leveransklar idag och efter jobbet så åker jag direkt och plockar upp den lilla krabaten. Det ska bli riktigt roligt!

Att denna lilla parvel förmodligen kommer klösa lite här och där, hoppa på mig om nätterna, jama så barnen vaknar och leka hulligan tillsammans med vår gamla katt får man ta. Det är det värt när han sedan kommer och rullar ihop sig till en liten pälsboll i mitt knä i soffan.

Ta vara på livet

Igår morse gav min vän och kollega sin fru frukost på sängen tillsammans med sina barn på hennes födelsedag innan han åkte till jobbet. Senare samma förmiddag blev han akut sjuk och dog några timmar senare.

Varför fick just han inte leva längre? Det fanns inga varningssignaler eller andra tidigare kända sjukdomar. Det var bara ren orättvis otur och inget annat. Det kan hända vem som helst, när som helst.

Sådana händelser gör att man stannar till och tänker efter och inser hur lyckligt lottad man är. Allt man har och kan förlora vilken dag som helst. Jag tänker åka hem nu och krama mina barn och sambo lite extra, bara för att dom finns här hos mig.

Gör det ni också.

Terroriststämplad

Numera har jag två stycken terrorister där hemma. Förutom katten som hoppar på min mage om nätterna så har min kära sambo nu klassats som terrorist sedan en fadäs i helgen.

Hon skulle på en utställning som varit ganska uppmärksammad och krävt extra säkerhetsinsatser så som metalldetektorer och massa vakter som rotar i väskor och liknande.

Ett hett tips i det läget är att inte slänga upp ett gäng hagelpatroner på disken när det piper i metalldetektorn, det anses tydligen lite suspekt. Även om man råkar vara anti-stereotypen för en terrorist. Blond tjej på 160cm och ~50kg. Först blir patronerna konfiskerade och en halvtimme senare blir man nerkallad till vakten igen där polis väntar när hissen öppnas för utfrågning och kontroll av vapen- och jaktlicens.

Jojo, i dom lugnaste vatten...

Helgrapport

Så hur gick det då med helgen som gick när jag hade familjefritt? Ganska smärtfritt, jag tog mig till jobbet i tid i måndags. Inte så illa.

Fredagen ägnade jag faktiskt själv hemma, trots att jag inte hade tänkt det. Nån AW blev det inte och jag var grymt trött och kände att det var lika bra att åka hemmåt. Kan inte påstå att jag led av att slänga in några vedträn i kaminen, hälla upp en whisky och plocka fram gitarren en sväng. Sämre kan man ha det.

Lördagen gick dock enligt plan. Först ut och införskaffa ny TV. Sedan hem och svida om och tillbaka in till stan. En trevlig middag med dryck och därefter vidare ut i lördagsnatten. Klart trevligt, speciellt nu när man inte är ute varje fredag och lördag längre. Det blev några öl och drinkar, ett par vändor på dansgolvet med alldeles för mycket folk och en hel del dösnack med det gamla gänget jag var ute med.

Splittrad känsla att vara på krogen som stadgad familjefar måste jag säga. När en kvinna som är sådär vacker så man går sönder nålar fast en med blicken grämer man sig att man inte längre får vara med och leka. Av någon anledning, som jag funderat på tidigare, så händer det ju dessutom bra mycket oftare nu än förr. Samtidigt är det ofta rätt skönt att slippa fundera på det och veta att man går hem själv till damen där hemma. Men det var faktiskt en dam som föll för mig i lördags trots allt. Bokstavligt talat. Hon skulle ta ett steg åt sidan för mig och trampade snett och föll med en duns mitt framför mig...

Söndagen var oförskämt behaglig med tanke på mängden alkohol dagen innan. Jag var inte ens bakis och passade på att slänga på vintersulorna på bilen och pyssla om den lite så den är redo för vintern.

Sammanfattningsvis, bra helg!

Familjefritt

Till helgen blir det ensam-hemma-helg igen då sambon åker och visar upp vår avkomma för den äldre delen av hennes släkt. Jag var själv där för ett par veckor sedan så det lockade mer med lite egentid här hemma. Just egentid är en bristvara nuförtiden. Eller kanske tid över huvud taget förresten.

Lördagen kommer bestå av elektronik-shopping förhoppningsvis i form av ny TV, middag ute med ett par polare och därefter ut och göra stan osäker med samma folk. Själv ska jag hålla mig på mattan och ta det lugnt. Tänka mig för, varannan vatten, hoppa över den där sista drinken och så vidare. Right... det brukar ju gå bra det där.

Söndagen kommer troligtvis gå åt till att bli människa igen. Och göra lite nytta hemma i huset.

Men fredag, vad gör man då tro? Man kanske hinner styra upp en AW, men det känns tajt. Brukar vara lite segt att få igång gänget här, men jag ska göra ett försök. Måste smida alternativa planer ifall det inte går, att sitta hemma finns inte på kartan nu när jag faktiskt har möjlighet att komma iväg en sväng. Tips mottages tacksamt.

Älgjakt

Japp, då var man tillbaka igen efter en vecka ute i skogen. Som bekant är det älgjaktstider nu och det är just detta jag ägnat mig åt en vecka. Man skulle kunna beskriva årets jakt på två sätt. Ett kort och ett längre sätt.

Den korta versionen:
Såg inte en älgjävel på hela veckan, och ingen i laget fick skjutit någon älg. Skitjakt.

Den längre versionen:
Älgjakt handlar om så mycket mer än att skjuta älgar. Naturupplevelserna man får och avbrottet från vardagen är minst lika mycket värt. När man som jag sitter på ett kontor vid en dator hela vardagarna är det en fröjd att komma ut i skogen. Varje morgon smög vi ut i skogen till våra pass. Klarblå himmel, lite frost i gräset och en sol som värmer när den syns mellan träden. Man sätter sig på sitt pass och ser sig om i en skog som påminner om Lothlorien i höstfärger och väntar. Allt är helt tyst och stilla och man verkligen känner att skogen sover. I takt med att solen stiger vaknar skogen till liv och det blir mer och mer liv och rörelse. Då och då kommer det förbi djur som lever sina vardagsliv. En kronhjort kommer springande förbi, jag visslar på den och den stannar och tittar på mig en stund innan den springer vidare. Det är ett kort möte, men det är ändå en speciell känsla att ha ögonkontakt med djuren där i skogen på deras villkor. Under veckan som gick såg vi bland annat rådjur, kronhjort, dovhjort, älg, mink och havsörn. När passet är slut packar man ihop sina saker och går tillbaka. På vägen passar man på att ta med ett gäng kantareller hem till lunchen där vi diskuterar vad vi sett och hur vi lägger upp eftermiddagen.

Inte helt tokigt, jag kan leva med att det inte blev någon älg. Det kommer fler tillfällen och det råder inte älgbrist i min frys för tillfället heller.

And now for something completely different. Dags att rätta upp mjukvaran i det här eländiga kretskortet så diagnosfunktionaliteten kan fungera som det är tänkt. Dvs jobb.

Silikon

Tiden när det ammades dagarna i ända där hemma är nu över, och sambon har numera återfått sin tidigare kropp. Hon kommenterade det själv i helgen.

Hon: Kolla, mina bröst är precis som förut igen. Förut när dom var fulla med mjölk kändes dom som stora silikonbröst.
Jag: Ja, det gjorde dom faktiskt.
Hon, vasst med en hård blick: Hur vet du hur silikonbröst känns?
Jag: ...
Hon: Nå?
Jag: Jamen, jag menar att dom kändes som det borde kännas med silikon såklart.

Tänka först, prata sen var det. I det här fallet var jag faktiskt oskyldig, jag har aldrig klämt på några konstgjorda behag, vad jag vet. Så det så.

Hjärtsnörp

Män och kvinnor är olika, och även rollen som mamma och pappa är olika ibland. Jag tror att vi pappor generellt sett aldrig riktigt kan komma ikapp mammorna när det gäller att vara en trygghet för barnen. Det är i och för sig inget konstigt då mammorna av naturliga skäl kommer närmare barnen den allra första tiden.

När den ena av de två 8-månaders-knoddsen där hemma gråter hejdlöst av ångest i 20 minuter trots att jag kramar, pussar, pratar lugnt, bär runt, sitter ner, ger henne alla möjliga gosedjur som brukar trösta henne, stryker henne över håret och kinden, försöker distrahera henne med något hon tycker är roligt, kramar och håller om henne ännu mer, känner jag mig ganska maktlös. Vad jag än gör fortsätter hon gråta. När mamma sedan kommer och tar henne från mig tystnar hon på en sekund.

Det är omöjligt att inte känna ett litet hugg i hjärtat och tänka att man inte räcker till. Trots att jag ägnar i princip all min lediga tid till de små och försöker komma dem så nära som möjligt kommer jag aldrig lika nära som hon kan, man är alltid nummer två.

Jag antar att det är något man får vänja sig vid som pappa.

Nakenchock

Och förresten, på tal om hus, så höll jag på att näcka inför grannfrun igår morse. Eller rättare sagt så gjorde jag det, men jag vet inte om hon hann se det.

Nybyggt bostadsområde betyder inga gröna höga fluffiga växer mellan eller på tomterna. Om man då traskar från sovrummet till tvättstugan för att hitta rena kläder, spritt språngande, och tänder lamporna på vägen när det är mörkt ute, så syns man rätt bra. Halvvägs genom vardagsrummet kom jag på mitt misstag och skuttade snabbt och smidigt som en iller mellan flyttlådorna fram till närmsta lampknapp och släckte. Självklart stod grannfrun vid fönstret mot oss, men hon visade inga tecken på chock så jag hoppas det hela gick obemärkt förbi.

Skall försöka bespara henne och de andra denna upplevelse i framtiden tror jag. Nog för att man ska bjuda på sig själv ibland, men det kanske är att ta det ett steg för långt.

Huset

Hur blev det med vårt hus då? Blev det som vi tänkt till slut? Jo, det blev riktigt bra faktiskt. Det var lite nervöst att gå in i huset första gången och se hur alla val vi gjort blev i verkligheten. Tänk om man tänkt 'Åh nej...' när man såg allt på plats? Snacka om antiklimax. Men det gjorde vi inte, det blev till och med bättre än vi hoppats, så det känns skönt.

Däremot hade vi nog lite för optimistiska förväntingar på vad vi skulle hinna med ganska snabbt efter att vi flyttat in. Är flyttlådorna uppackade? Knappast. Är gräset utrullat? Nix. Är altanen byggd? Inte en chans. Schaktat om jorden på tomten då? Nej, inte det heller. Fått in bilen i garaget? Icke. Listan kan göras lång, så det är nog lättare att skriva det vi faktiskt hunnit med:

1. Packat upp det allra nödvändigaste.
2. Fått ordning på källsorteringen.

Det där med källsorteringen kan tyckas som en oviktig detalj, men vi blev snabbt varse om att det är en sjukt viktig grej att få igång även utöver miljöaspekten. I lägenheten kunde man ju slänga hur mycket sopor som helst när som helst, men i hus är det en annan femma. Nu har man en begränsad tunna som töms varannan vecka, that's it. Och med den mängd blöjor våra småflickor producerar är det en kamp att hålla sig inom denna begränsning. Alltså sorterar vi som bara den. Vi monterar ner alla förpackningar i beståndsdelar och svär en ramsa när man måste slänga något bland övrigt hushållsavfall.

Livet som husägare är spännande för oss nybörjare, jag lär nog återkomma till detta ämne några gånger.

Back in business

Sådär, mina vänner. Min oförtjänt långa sommarledighet är nu över och jag går en ny jobbhöst till mötes.

Nu ska jag förhoppningsvis kunna uppdatera lite oftare, men det får bli till att smygblogga på jobbet inte hemma. Vi har ju flyttat till vårt nya hus nu, och fantastiska Telia har sett till att vi varken har bredband, TV eller telefon i några veckor till, trots att jag beställde rubbet för ca 10 veckor sedan. Bra jobbat? Kanske skall ägna ett helt eget inlägg åt Telias klantigheter till och med...

Jag ser att jag har nånstans runt 500 olästa inlägg på andra bloggar också. Shit, hur ska jag hinna med det? Men det är kul läsning så det är ju ett angenämnt problem. Hur hinner ni med att skriva så mycket under sommaren egentligen?

Jag får återkomma om sommarens händelser i separata inlägg, blir för mycket att skriva på en gång annars. Man vill ju inte bli påkommen såhär första jobbveckan.

FF

Denna helg innebar en liten milstolpe i mitt nya liv som förälder. Det var nämligen min första FF-helg där FF numera betyder familjefritt istället för föräldrafritt eller flickvänfritt. 3 dagar och 2 nätter helt för mig själv. En konstig känsla faktiskt och jag hade stora planer för allt jag ville hinna med att göra som jag inte kan göra annars. Så direkt när familjen gett sig iväg åkte jag hem och, just det, städade. Lite wild and crazy sådär.

Men nej, det blev inga röjarfester, inget ut och göra stan osäker, ingen alkohol eller annat man kunde tänkt sig att jag skulle passa på att göra. Istället blev det nästan enbart sova och slappa. Jag hann i och för sig även med ett biobesök, några mil på motorcykeln och ett varv på 8an i Skatås. Första springningen sedan i höstas. Jag dog lite men tog mig runt på godkänd tid ändå.

Såhär i efterhand funderar jag lite, var det här det mest extravaganta jag kunde komma på nu när jag hade FF? Man minns ju FF tillfällena när man var yngre och vad man gjorde då. Nästa FF måste planeras bättre, så man får ut mer av tiden helt enkelt. Jag får nog erkänna att det var lite tomt utan mina tre tjejer framåt kvällarna hemma. Även om det är skönt med egentid så fattas det ju något när dom inte är där.

Att få till det

Som de flesta vet så förändras livet på många plan när man får tillökning i familjen. En sådan förändring är att kvinnans behov av fysisk aktivitet mellan lakanen går mot noll under tiden hon ammar. Det gör däremot inte min, vilket öppnar för viss frustration milt sagt. Små försök till att förföra henne möts oftast av en frågande blick som säger 'vill du nått?'

När man trots allt får till det (av barmhärtighet från min sambo?) finns det alltid ett extra spänningsmoment. Hur lång tid har man på sig innan någon av de små får för sig att vakna till och använda sina små stämband ordentligt? Oftast inte så länge. Kan avslöja att det förvånansvärt ofta sker mitt under själva akten, precis när man absolut inte vill. Som om inte det vore nog har barnskrik eller upphetsning en annan intressant effekt på kvinnor, nämligen att brösten kan börja läcka. Mycket. Inte lite dropp, vi snackar stråle. Jag kan bara tala för mig själv, men att bli besprutad med bröstmjölk under denna tillställning är inte riktigt min grej måste jag erkänna. Det känns lite... skumt.

Sammanfattningsvis kan man säga att de flesta försök till en herdestund slutar med att man står inte alls tillfredsställd, genomblöt av mjölk och med en liten knodd på axeln som man försöker trösta och få att somna om. Men dom är ju trots allt ganska underbara ändå.

Nytt försök i kväll kanske? Skam den som ger sig.

Sängkammarljud

Jo, vi är ju några stycken som har ett litet band som repar nån gång i veckan. Igår fick vi lite förstärkning av en extra sångerska. Riktigt kul, hon var duktig på att sjunga. Däremot var hon lite distraherande. Jag brukar ju inte ha några problem med sådant, men shit... jag får krypa till korset och erkänna att jag slant på strängarna ett par gånger.

Speciellt vid ett tillfälle. Det finns ett parti i en av låtarna där sångerskan låter lite som man normalt sett bara hör i sängkammaren. Vår nya förmåga tog ut svängarna rätt bra där med både röst och kroppsspråk, då var det inte långt ifrån att jag trasslade in fingrarna i strängarna helt måste jag säga. Vad kan man förvänta sig liksom när en sådan kvinna står en meter framför mig och låter och rör sig på det sättet?

Hoppas det inte märktes, det vore lite pinsamt. Nog för att det brukar vara varmt i replokalen, men den här gången var det snäppet ännu svettigare...

Objekt

Angående en diskussion under lunchen idag så funderade jag lite på det här med att det skulle vara ett problem att män generellt (enligt vissa) ser kvinnor som objekt och inte lyssnar på vad de säger eller ser henne som en person.

Jag kan inte riktigt förstå vad som i så fall gör det så svårt att inte kunna känna av tillfället och skärpa till sig när det behövs. Jag ser kvinnor som just kvinnor när det passar och kastar (för?) ofta och gärna ett extra öga på nån goding, men det hindrar mig inte alls från att kunna lyssna och ha en vanlig intressant diskussion med samma person vid ett annat tillfälle, utan att klä av henne med blicken eller fastna med blicken i urringningen eller liknande. Visst finns det tillfällen när jag blir knäsvag och stabil som en sjögurka, men det hör ändå till ovanligheterna tycker jag allt. Dessutom vill jag gärna tro att det är rätt stor skillnad på att fånstirra och att kasta en snabb blick i förbifarten eller få en släng av tunghäfta kombinerad med en lätt röd nyans i ansiktet.

Det måste väl ändå vara ok att se kvinnan i personen ibland och inte bara se henne som en könlös person? Det är klart det kan gå till överdrift också, men att känna av situationen, hur svårt kan det vara? Jag utgår från att majoriteten av befolkning inte har social kompetens som en fiskpinne. Fast, ibland börjar man tvivla.

Sådär bra start

Efter en helg med sol, slappande och trevligt sällskap fanns det alla möjligheter att den här veckan skulle börja bra. Ett ynka litet misstag såhär på morgonen grusade snabbt dessa förväntningar. Min kaffemugg behövde en diskomgång efter att ha stått och gottat till sig i helgen, så jag gick helt enkelt bort till diskbänken för att ordna detta.

Nu är det så att vår diskbänk är ganska låg här på jobbet. Om man då som jag är ganska lång blir det lätt att man i princip lägger upp 'paketet' på diskbänken om man står för nära, vilket man måste om någon ska kunna gå förbi bakom. Jag ska tacka personen före mig på något lämpligt sätt för att han blött ner precis hela diskbänken. Det ser just nu ut som om jag pissat ner mig ordentligt efter att mina byxor sugit åt sig en mindre insjö. Tack för den liksom.

Men, skärpning nu!

Ok, jag kan förstå att man blir rörd och får ett gäng lyckorus när man precis fått barn. Men nu, snart fyra månader senare, är det inte mycket bättre. Nu sitter jag här vid skrivbordet på jobbet igen och kämpar lite med att hålla en tår tillbaka när jag tänker på att få lyfta upp en av dom små där hemma och krama om och borra in näsan i det där mjuka fjunet till hår i nacken på henne. Eller bara höra hennes jollrande försök till att prata med oss och se hur hon skrattar med hela kroppen när hon möter min blick.

Ska det vara så, när får man kontroll på sina känslor igen? Sitta och böla på jobbet liksom. Min skeva bild av att vara manlig och stark får sig en törn. Vi män gråter inte för sånt. Vi har möjligtvis fått något i ögat. Typ en spårvagn, minst.

Resumé

Fredagens after work får jag nog säga blev ungefär som väntat. Bortsett från att jag inte krälade hem som tur är. Tanken var att tar ett par öl och sen hålla sig på mattan. Right... hur ofta håller man det? Speciellt om man är några stycken och en i gänget 'beställer första vändan'. Det blir liksom oundvikligt lika många öl som personer i sällskapet, för ingen vill ju vara den som inte bjuder igen. (Jo, jag känner faktiskt en som alltid lyckas vara den som inte hinner köpa 'sin' vända, varje gång)

Det blev en trevlig kväll trots torra tekniker till sällskap. Helt klart kul att komma ut en sväng och se sig om lite. Och ja, det fanns mycket att se. Man känner sig lite som en kalv på grönbete efter en vinter inomhus. Och på tal om kor så testade vi en drink vid namn Bull Shot. Tabasco, Ox-buljong och worcestersås. Ett tips, don't do it.

En av kvällens mest udda situationer var när en dam bredvid mig började trycka sitt bröst mot min arm. Inte lite diskret utan ganska ordentligt. Envis var hon också. Jag led dock inte alls av detta så det var ingen fara på taket. Antar att hon förväntade sig någon reaktion, men icke. Ingen synlig i alla fall, hoppas jag.

På tal om bröst så hjälpte jag sambons lillsyrra med lite engelska igår. Tror hon slagit nytt rekord i urringning. Eller vad kallar man det när man ser golvet genom hennes linne varje gång hon lutar sig det minsta fram? Ingenting under heller givetvis, fri insyn. Men, denna gång var det nog faktiskt inte med flit från hennes sida, hon upptäckte själv att det kanske var lite väl mycket när hon tittade ner efter en stund och sa 'Oj, jag kanske borde ta på mig en tröja, haha'. Det gjorde hon, inte. Jag reagerar knappt längre, börjar bli van liksom. Undra om det är bra eller dåligt?

Sömn och AW

Okej, det kan låta som en skitsak, men i natt sov dom små fem och en halv timme i sträck. Fatta liksom, fem och ett halvt streck på den lilla visaren på klockan. Jag vaknade pigg som en mört och kom iväg till jobbet tidigt, och det har inte hänt sen Jesus gick i kortbyxor kan jag säga.

Dessutom är det fredag, och jag skall med på afterwork i eftermiddag. Det är den andra permissionen hemifrån sen i januari, nice! Det känns lite som julafton att få komma ut, ta några öl och råka kasta ett öga på någon dam eller så. Jag ger däremot inga höga odds på att några damer kommer vistas i närheten av oss. Tänk ett tiotal ingenjörer på krogen, en del mer nördiga än andra. Attraktionskraften går mot noll misstänker jag. Jag hoppas det inte blir för illa, ibland kan jag känna att jag verkligen inte passar in i sådana gäng. Visst, jag är ingenjör jag med, men inte av det torra slaget vill jag gärna tro. Det finns dock risk att saker och ting kan gå över styr, jag har knappt luktat på alkohol sen jag blev pappa så jag har väl inte riktigt vanan inne längre så att säga. Man vill ju ändå komma hem i respektabelt skick och slippa krypa hem på tandköttet. Jag skall försöka hålla mig på mattan, men ser ni en stackars vilsen överförfriskad Mr E runt linnégatan ikväll, så ha förbarmande. Släpa ut mig och släng in mig i en taxi och skicka hem mig. Tack.

En sorgens dag

En redan jobbig vecka avslutades på sämsta möjliga sätt. Vi blev igår tvugna att akut avliva en av våra två älskade katter. På bara en vecka blev hon sjuk och det fanns inget att göra. En del kanske tycker att det bara är ett husdjur, men för oss är ett husdjur som vilken familjemedlem som helst. Att behöva hålla om henne och se hur livet i hennes ögon slocknar när sprutan börjar verka känns fruktansvärt jobbigt. Hon var bara tre år och hade precis blivit vuxen. Att vår andra katt som nu är ensam satt och ropade på sin syster hela kvällen igår gjorde det hela ännu värre.

Tyvärr var det enda alternativet, att försöka hålla henne vid liv vore djurplågeri.

Vi kommer sakna henne.

Sur dag

Igår skulle lätt kunna kvala in till platsen som detta års jobbigaste dag. Jag känner mig aningen sliten idag faktiskt måste jag erkänna. Så, för att få gnälla av mig lite kommer här gårdagens schema.

fram till 13.30 - Helt normal dag.
14.00 - Åker och talar om för våra myndigheter att jag faktiskt är pappa till barnen.
14.40 - Upptäcker att biljäveln inte startar längre.
15.00 - Lägger en ansenlig summa pengar i biljettautomaten, för jag står givetvis på stans dyraste parkering.
15.15 - Åker kommunalt till jobbet, spårvagnen får stopp, tvingas byta spårvagn. Hamnar på ny fullknôkad spårvagn med förfriskad alkis på för kort avstånd.
15.45 - Ringer femtioelva samtal för att låna en annan bil och boka in hjälp med bogsering.
16.30 - Blir hämtad på jobbet och åker och lånar en annan bil.
17.10 - Upptäcker att jag lånat fel bil, den funkar inte till våra bilbarnstolar.
17.20 - Byter bil.
17.30 - In till stan och hämtar bilbarnstolar från den trasiga bilen, i värsta rusningstrafiken såklart.
18.00 - Sladdar in hemma och äter en lyxig middag bestående av 3 skivor blodpudding i micron.
18.03 - Iväg med hela familjen dit vi ska flytta och vara trevlig med våra blivande grannar.
21.30 - Hem och släpper av familjen.
21.40 - Hämtar upp min bror och sedan in till stan igen och bogserar åbäket till bil till verkstad.
23.00 Åker till päronen och hämtar utslitna sommardäck och dumpar dom hos däckfirman.
00.15 Hemma och försöker natta mindre nöjda små barn.
01.30 Sova!
04.30 Upp och mata barn.
05.30 Ingen större idé att gå och lägga sig. Går upp och åker till jobbet.

För att sammanfatta dagen i lite siffror:
Antal timmar sömn: 3
Antal effektiva timmar på jobbet: 4
Uppskattad räkning från bilverkstad: ~6000kr
Uppskattad räkning från däckfirma: ~2500kr

Kan vi inte stryka denna dag ur historien? Tack.

Tid

Av lite mer erfarna småbarnsföräldrar har jag hört att man som förälder blir sjukt effektiv och hinner göra massor på ingen tid alls. Jag har uppenbarligen inte nått det stadiet än, därav svackan i skrivandet här. Det tog mig till exempel nästan två veckor att lyckas få tid till att provstarta min motorcykel inför säsongen, vilket tar ca 20 minuter att göra. Att skriva en kommentar här på bloggen tog två dagar. För att hinna skriva det här utnyttjar jag en fördel man har som programmerare, nämligen att kompilera kod.

Det är faktiskt lite otroligt att jag hinner med att misshandla gitarren en gång i veckan (Yes, drömmen om att bli rockstjärna är inte död än). Jag vet inte hur det går till med jag är mycket tacksam för detta avbrott i vardagen. I övrigt blir det inte mycket spännande gjort nuförtiden. Det mest spännande för tillfället kan vara är när man hör ett litet 'Öff...' från spjälsängen mitt i natten, håller andan och väntar på att den lilla som vaknat ska somna om eller dra igång ett inferno av barnskrik.

Nä, riktigt så illa är det inte. Knoddsen i sig är såklart spännande och en glad och nöjd knodd är fantastiskt rolig att umgås med. Igår hade min kära sambo lagt en knodd i mitt knä när jag halvsittande försökte vakna av väckarklockan, så det första jag ser när jag öppnar ögonen den dagen är en liten parvel som skrattar med hela ansiktet när hon får se mig. Dagen blir helt klart bättre när den börjar så.

Kattfnatt

En av våra små pälsbollar där hemma har en fetisch. Han älskar att tugga på plast. Inte vilken plast som helst utan bara mjukplast som i plastpåsar. Framför allt tycker han om handtagen på plastpåsar. Jag vet inte hur många gånger man ställt en påse på golvet, vänt sig om några minuter och sedan när man tar upp påsen igen fått ett perforerat och slemmigt handtag i handen. Varje gång man kommer på honom och säger till honom att han inte får göra så tittar han på en som om man kom från en annan planet och man ser att han tänker ungefär 'E du go eller? Jag får la' tugga på handtaget om jag vill?'

Idag hade han gjort det igen, ordentligt. Det resulterade i att handtagen på den välfyllda soppåsen med begagnade blöjor gick av och fläkte upp hela påsen. I vårt trapphus. Välfyllda, kletiga och doftande blöjor som rullar ner för trappan en onsdagsmorgon på väg till jobbet är precis vad man önskar sig. Funderade ett kort ögonblick på om man får torka rent trappan med en katt... men sen sa jag till honom ordentligt istället genom att klappa honom lite, klia under hakan och säga 'Fyyy dig...'. Jag är en sån toffel när det gäller djur va...

Till slut hände det

Natten till idag, jag och sambons lillsyrra i samma säng. Svettiga lakan och för mycket hudkontakt. Denna 18-åring vet hur man ger mig ågren...

Okej, jag ska inte göda era fantasier mer än så, för jag vet vad ni tänker. Men där tar ni fel ser ni. Visserligen delade vi faktiskt säng i natt, och jag lade verkligen armen om henne, men ändå var det hela en oskyldig händelse. Det råder ju ganska ofta numera akut sömnbrist hemma i vår lilla lägenhet, och sambon kände att hon behövde ett break och för en gång skulle sova en hel natt. Hennes lillsyrra ryckte in och tog hennes plats hos våra små döttrar i natt. Beväpnade med nappflaskor och tålamod tog vi oss an uppgiften. Jag är i och för sig van, men dom små är inte vana vid endast nappflaska. Det gick faktiskt över förväntan och var inga större problem måste jag säga, dom små verkade nöjda och glada hela natten.

Så till det mer intressanta. Mellan matningarna sov vi förstås, som jag redan nämnt, i samma säng. En sak oroade mig, nämligen återfall av hennes tidigare upptåg. Jag vet ju vad hon är kapabel till så att säga. Till min lättnad valde hon att behålla kläderna på när vi sov. I alla fall till att börja med. Sista passet innan morgonen gick hon och lade sig med t-shirt, men vaknade utan och klagade på värmen. Kan förstå henne faktiskt, jag hade ju ingen t-shirt på mig och jag tyckte det var varmt ändå så det kändes inte så konstigt och jag var nöjd med natten.

Innan vi hann kliva upp skulle hon dock givetvis droppa en liten bomb med ett leende och orden 'Vet du om att du lade armen om mig i natt?'. Jag lovar och svär, jag har absolut inget minne av detta men hon bedyrade ändå att jag gjort det. En rad frågor snurrade snabbt runt i mitt huvud. Vad gjorde hon åt det? Var det före eller efter hon strippade av sig tröjan? Lade jag armen om henne lite fint eller tog jag ett rejält tag om hennes behag? Många frågor men inga svar. Däremot en hel del mer eller mindre oanständiga bilder i mitt huvud på vad jag kanske gjort...

Ny titel

Igår träffade jag några gamla kollegor, sånt är alltid trevligt. Hade inte sett dem på ett tag nu faktiskt. Över en lunch avverkades vad alla gjort sen sist toppat med skvaller om de som inte var där.
Det kom förstås även på tal att jag numera är pappa också. Ett stänk av pinsam tystnad infann sig när en av damerna förkunnade att jag numera är en riktig FILF då. Det får jag väl ta som en komplimang, men var det nödvändigt att ta det bland folk över lunchen? Dagens awkward moment, lätt. Men mest pinsamt för henne.

Tror dock inte att jag skall använda denna titel i mitt CV...

Frost

I morse det bra tungt att kliva upp ur sängen. Kände tydligt att det saknades några timmars sömn och det mesta gick emot mig kändes det som. Dåligt med rena kläder, knapert med frukost och dessutom ett antal minusgrader ute. Inte för att jag generellt har något emot minusgrader, men jag vet vad det innebär när det gäller bilen. Dörrarna fryser alltid fast, no exceptions. I och för sig får jag väl skylla mig själv eftersom jag inte silikon-stiftat dom, men ändå.

Och mycket riktigt, dom satt ordentligt fast. Jag tycker det är läskigt att dra för hårt i dom när dom frusit och jag kan slå vad om jag en dag står där med ett löst dörrhandtag i handen eller har en dörrlist på marken. Efter att ha ryckt och slitit i alla dörrar inklusive bagageluckan (dock inte motorhuven, så desperat var jag inte) och övervägt kofoten för att försöka ta mig in i bilenjäveln kom jag på den lysande idén att det förmodligen är lättare om jag faktiskt låser upp bilen först. Jag tittade mig omkring för att säkerställa att ingen granne såg mig, tryckte på lås upp och öppnade sedan lätt förardörren.

Sådär bra början på en måndag morgon kanske men, det kunde varit värre!

PS. Idag har hon rött under... DS.

Konsten att lägga sig i en säng

Jag går ju numera och lägger mig i sängen ganska mycket oftare än förr i och med att nattsömnen blir en aning upphackad i kortare stunder. Det har fått mig att reflektera över en detalj, nämligen att jag faktiskt inte kan lägga mig i en säng på ett normalt sätt.

De flesta brukar väl vad jag förstått sätta sig på sängkanten, lyfta upp täcket, luta sig bakåt och svänga upp benen ungefär. Jag står snarare vänd mot sängen och tar ett litet jämfotahopp upp i sängen och landar på knäna eller liggande på sida. Är jag riktigt snabb kan jag hinna lyfta på täcket i luften och dra det över mig innan jag hinner landa.

Man kanske borde lära sig att göra det på vanligt sätt. Har svårt att tänka mig att mitt sätt är ett vinnande koncept när man blir gammal. Mindre bra om jag missar sängen och landar på golvet.

Down under

Angående det här med skrivbordsplatser, vi har ju som sagt flyttat runt en del. Hon som höll på att sätta sig i mitt knä, hon har tydligen en plats ganska rakt framför mig runt fem meter bort vänd mot mig. Det innebär att om jag för ett ögonblick råkar släppa min datorskärm med blicken och flytta den ca två dm åt vänster, så hamnar den rakt under hennes skrivbord. Kan väl säga att det är svarta underkläder för hennes del idag.

Vad gör man? Ska man säga till så hon kan ställa nått framför skrivbordet? Ska man låtsas som det regnar? Inte för att jag sitter och spanar, men ändå. Mitt i mitt blickfång hur jag än gör liksom. Det är ju inte så att jag lider... men känns lite fel, typ.

Dag ett

Idag är första dagen på jobbet efter att ha varit "ledig" ganska länge. Känns lite konstigt att vara här igen faktiskt. Konstigt men bra. Det är rätt skönt att få se lite annat än de fyra väggarna hemma, men samtidigt har det varit rätt skönt att få vila de små grå cellerna ett tag från arbetets problem och dilemman.

För att vara på den säkra sidan och cementera att allt är som vanligt har jag redan kläckt ur mig en groda. Det tog ungefär 1,5 timmar efter lite mer än en månads ledighet. Bra jobbat! Det har nyligen gjorts en större rockad här på jobbet vilket innebär att alla irrar runt och sätter sig på fel platser hela tiden. När en av våra få kvinnliga medarbetare kommer stressande och precis hinner hindra sig själv från att slå sig ner i mitt knä och säger 'Oj, där höll jag på att sätta mig i ditt knä', är min givna replik 'Ja, det tycker jag absolut du ska göra.' Nåja, det ska väl ändå inte kvala in under kategorin sexuella trakasserier hoppas jag. Hon såg faktiskt inte så upprörd ut utan tyckte till och med det var lite fyndigt och svarade att det kanske hon borde ha gjort.

Nu, blir det 1 timmes möte. Gissar på torr PowerPoint med för många slides med ledorden commitment, exciting times, key features, deliver on time och important milestone. Sett det förut? Japp. Något nytt? Knappast.

Nya kunskaper

Om man tittar tillbaka på olika perioder i sitt liv märker man att man har vissa färdigheter under vissa perioder. Sedan faller kunskapen i glömska och ersätts med något nytt.

En gång i tiden kunde jag till exempel plocka isär, rengöra och montera ihop ett automatvapen i totalt mörker och desarmera minor snabbt och lätt. Idag är kunskapen en annan. Jag kan plocka isär, rengöra och montera ihop nappflaskor och bröstpump i totalt mörker. Jag kan desarmera ett skrikande barn utan att tänka och få det att somna om.

Ska jag vara helt ärlig behöver jag nog lite mer övning på det där sista. Jag skulle gärna se att dom inte skrek konstant mellan klockan fem på eftermiddagen och två på natten. Vad är det för fel på att skrika mitt på dagen istället om man nu måste skrika? Undra om man kan ställa om klockan på små barn, det vore rätt praktiskt. Samtidigt förstår jag de små krabaterna, det måste vara sjukt frustrerande att inte kunna tala om vad som är fel när något gör ont, man är hungrig, varm, kall, ledsen, ligger obekvämt eller bara är trött.

Någon sade en gång att det är jobbigt att få två barn samtidigt. Någon sade en gång att det är jobbigt att få ett barn med kolik. Jag vet av erfarenhet att det är jobbigt att få två barn med kolik.

Sömnbrist? Nejdå...

En ny era

Efter några veckor utan att ha skrivit ett enda dugg här är det dags att bryta tystnaden, igen. Denna gång tycker jag dock att jag har en klart godkänd anledning att inte suttit och häckat vid datorn. Jag har gått och blivit pappa till två stycken små fina döttrar. Jag får nog säga att två döttrar är faktiskt precis vad jag innerst inne önskade mig. På min sida av släkten är det skralt med flickor så jag har aldrig upplevt hur en flicka vuxit upp och blivit kvinna. Det har kommit en hel del rosa paket också till dom små, det finns tydligen ett uppdämt behov av rosa i släkten märker jag. Jag får nog gå och köpa lite svarta kläder med dödskallar på till knoddsen för att kompensera det här misstänker jag.

Trots att det nu gått ett tag sedan födseln har det inte helt sjunkit in att det är våra barn på riktigt. Det känns lite som att man har dem till låns ett tag bara på något sätt. Det är en rejäl omställning att gå från noll barn till två barn vill jag lova. Större än jag trodde. Just nu har ett dygn tre timmar. En timme matning, en halvtimme läggning och när dom väl somnat en och en halv timme göra-vad-man-vill, dvs sova. Sen börjar det om igen. Kanske inte den mest inspirerande tiden jag upplevt, men sen finns det de där korta stunderna som gör att det är värt det. När de är vakna och kikar runt på världen, när deras blick fäster sig vid min och deras små fingrar tar ett grepp om mitt finger och vägrar släppa. Då är det värt allt slit utan tvekan. Det är dock inte så ofta än så länge. De tre normaltillstånden för våra små just nu är för det mesta ätande, sovande eller skrikande. Men det sägs att det går över!

Jag ska försöka undvika att detta blir en sån där vanlig vad-mina-barn-gjort-idag-blog, det finns redan tillräckligt med sådana. Men nog påverkar dom mitt liv väsentligt och det är ju just mitt liv jag skriver om så vi får se hur länge det håller.

Just nu har jag redan förbrukat en halvtimme av min en och halv timme fritid detta "dygn", så det är bäst att jag tar och knyter mig och får några minuters sömn också. Bäst så.

Igår

Jag fick skäll av min sambo igår. Jag är tydligen dålig på att gå och småäta kakor och godis hemma. Inte varje dag man hör det skall jag säga. Jag tolkar det som ett tecken på att hon vill ha burkarna till annat. Jag får göra ett tappert försök, men ärligt talat så är kakor och godis inte riktigt min grej. Visst kan det vara gott ibland, men inte att môla i sig bara för att.

För övrigt sa hon i förbifarten när hon gick och lade sig att 'Nu har jag putsat musen...', varpå jag givetvis vaknade till ur TV-koman och tassade efter henne. Hon förtydligade snabbt att det var datormusen som fått sig en omgång. Såklart, varför trodde jag något annat?

Nytt år och nya möjligheter

Ja, då sitter man igen på sin kontorstol och tittar in i samma datorskärm som förut. Slut med ledighet och dags för förvärvsarbete igen. Funderar starkt på att bli rik och göra något annat istället för ett vanligt 8-5 arbete. Det har varit lite stiltje på skrivfronten under jul och nyår, men nu blir det förhoppningsvis förbättring på den punkten. Det kan dock komma en dipp när det dyker upp två små krabater att ta hand om.

Jag ser att jag har en bra hög med olästa bloggar, eller nej jobbmail menar jag ju såklart, att ta tag i. Ska bli trevligt!