Intressant helg

Nuförtiden vet man oftast hur en inflyttningsfest brukar se ut och utveckla sig i den bekantskapskrets man umgås i. Man vet vilket folk som antagligen är där, vilken typ av fest som förväntas (sjöslag eller sitta-fint-runt-ett-bord-och-prata). Men en del i bekantskapskretsens periferi har man sämre koll på.

Till helgens inflyttningsfest misstänkte jag att det var sitta-fint-runt-ett-bord-varianten som gällde, och klädde mig därefter. Vid ankomst till huset börjar jag ana att jag är fel ute. Motorcyklar utanför dörren, musik modell tyngre innanför.

Det visade sig vara en intressant blandning av folk. För att nämna några:

• Hårdrockare. Kända sådana. Inte för att jag bryr mig om ifall folk är kända eller inte, men det är faktiskt lite roligt att lösa världsproblem över en öl med en av sina idoler från förr. Eller idol och idol, någon jag lyssnade på mycket musik av förr i alla fall.

• Fler hårdrockare. Icke kända sådana. Men som väldigt gärna vill bli.

• Mc-folk. Sådana med västar och fullvärdiga medlemmar i ljusskygg organisation. Med tillhörande prospect a.k.a 'personliga slav'. Samma folk som senare på kvällen får mobilsamtal, lyssnar noga, ser bekymrade ut och sedan stänger av sina tydligen avlyssnade och pejlade mobiler efter tips.

Sammanfattningsvis kan man säga att klädseln för kvällen var mörk, svart och mer svart. Med en enda ljuspunkt, nämnligen jag i ljusblå sitta-fint-runt-bordet-skjorta. Passade in som handen i handsken. Men vad gör det, det var kul ändå.

Kvällens mest uppmärksammade citat mellan två tjejer om något som skulle köpas in i stora volymer till en gård:

- 'Jag hittade för 2500kr, billigare finns inte.'

- 'Va? Det är ju svindyrt. Kan man inte suga av någon?'

Visserligen menade hon inte allvar, tror jag, men folk som inte känner henne blev lite chockade. Som sagt, intressant kväll. Inget ont om någon, alla var glada och trevliga trots den saliga blandningen av folk, men ändå rätt skönt att det inte tillhör min vardag. Jag menar, försök dricka ikapp med hårdrockare och MC-knuttar... Söndagen var tung, mycket tung. Kan huvudvärken bero på hårdrocks-headbangande? Nä... så långt gick det aldrig, hoppas jag.

Kort sagt

Som kompensation för trist och torrt inlägg igår kommer en liten händelse från helgen. Egentligen utspelade sig händelsen faktiskt för något år sedan, men blev vänligt nog påmind om det i helgen, tack för det...

På den mytomspunna ön vi ibland befinner oss på finns varken alver eller orcher, men väl en dvärg. Dock inte sagovärldens variant utan en vanlig människa, en mycket kort sådan vid namn R.

R stod en dag och berättade för oss om sin äventyrliga resa till de asiatiska delarna runt ekvatorn. Under en guidad tur i bland djungelbeklädda berg blev de oturligt nog överfallna av någon slags gerilla som mycket hotfullt med vapen rånade dem. R var snabb i reaktionen och hann handlöst slänga sig in i några buskar och gömde sig. Han låg där och tryckte medan gerillan sprang omkring, sköt i luften och rånade övriga deltagare.

Som medmänniska tänkte jag säga något om hur ynklig man måste kännas sig i en sådan situation. Det innebär att en stående 190 cm lång Mr E till stående 100 cm kort Mr R säger:

'Oj! Vad liten du måste ha känt dig. Eller, jag menar... alltså...'

Därefter tystnad.

Kanske ska börja tänka först och prata sen.

Likhet inför lagen, my ass...

Har egentligen inte för avsikt att skriva om sånna här tråkigheter, men ibland blir man för upprörd för att låta bli.

Jag förespråkar starkt jämställdhet mellan människor oavsett kön, ursprung eller andra skillnader och tycker att det är en viktig fråga att diskutera. Självklart ska samma jämställdhet gälla när det är fråga om lagar och regler som när det handlar om yrkesliv, fritid eller vad som helst.

Något som just därför gör mig upprörd är det en av mina kollegor går igenom just nu. Han och hans fru har separerat och mitt emellan dem står deras 2-åriga dotter, och det är där problemet ligger. Processen om vårdnaden är inte alls jämställd i mina ögon.

En snabb resumé av de senaste händelserna ser ut ungefär såhär:

• Enligt domstol får hon vårdnaden 60% av tiden och han får 40%, vilket han accepterar.
  
  
• Hon krånglar vid överlämning av dottern och försöker förhindra det, samt vill hämta henne tidigare än överenskommet.
  
  
• Hon anmäler honom för misshandel. Efter långdragen utredning anses anmälan falsk och utredningen läggs ner. Hon behåller sina 60% av vårdnaden.
  
  
• Hon anmäler honom för misshandel igen. Även denna läggs ner och konstateras falsk. Hon behåller sina 60% av vårdnaden.
  
  
• Hon anmäler honom en tredje gång för misshandel. Undersökningen läggs ner efter bara ett par dagar då den visar sig falsk. Hon behåller sina 60% av vårdnaden.
  
  
• Under sin tid av vårdnaden försöker hon ta dottern ut ur landet, men stoppas av polis på flygplatsen. Hon behåller sina 60% av vårdnaden.
  
  
• Han anklagas av familjerätten för att inte ha varit på semester med dottern där han berättat att han skulle vara, fastän han kan bevisa att han varit där och inte heller har någon skyldighet att berätta vart han ska åka på semester.
  
  
• Min kollega väcks en morgon av beväpnad polis som rotar igenom hela hans lägenhet i jakt på vapen och suspekta bilder på barn i hans dator. Några timmars förhör senare ber polis om ursäkt och förstår att det är ännu en falsk anmälan från mamman. Hon behåller sina 60% av vårdnaden.
  
  
• Mamman går under jorden några veckor med dottern, åker sedan fast när hon återigen försöker lämna landet. För detta blir hon av med vårdnaden av dottern i tre veckor, därefter får hon sina vanliga 60%.
  
  
• Dagen efter detta anmäls min kollega för psykisk terror och mamman försöker hämta dottern hon inte får träffa på dagis.
  

Jag kan inte vara säker på vem som har rätt och fel i den här katastrofen eftersom jag bara hört ena sidan. Jag känner dock min kollega ganska väl och ser hur förstörd han är. Jag har sett bilder från deras utflykter och helger tillsammans, och jag ser ett lyckligt barn tillsammans med sin pappa.

Hur många tror att pappan hade fått behålla sin del av vårdnaden om han gjort detsamma mot mamman? Inte jag.

Det finns garanterat situationer där kvinnor som standard får stå tillbaka till förmån för män, vilket är precis lika fel. Men i vårdnadstvister får mamman vårdnad by default, och pappan kan få vårdnad om han kämpar för det.

Inte jämställt samhälle alls. Usch.

Trakasserier i matkön

Det är sannerligen inte min dag. På lunchen stod jag bakom en kvinna i kön. När hon gjort sin beställning vänder sig expediten till mig och frågar 'Är ni tillsammans?'

Jag kastar ett öga på hon som står framför mig, möter hennes blick och hör mig själv säga 'Nej, tyvärr inte.'

Expedit och trakaserad kund utbyter menande blickar och flinar. Mr E sjuker genom jorden.

Tur att jag skall isolera mig i skogen långt bort från civilisationen hela helgen, behöver en pause.

Tunghäfta

I morse tog jag emot en leverantör som skulle leverera en grunka och diskutera ett problem vi hade. Han skulle komma själv som jag förstått det, men det gjorde han inte. Han hade med sig en kollega också. Fantastiskt påläst och kunnig i ämnet och väldigt trevlig.

Dessutom söt. Alldeles för söt var hon. Av någon anledning är jag dessutom rätt svag för damer som kan sätta mig på plats inom ämnen jag själv tycker att jag är rätt bra på. För mig innebar det tunghäfta, fumlighet och allmänt snurrig. Blev stabil som en grönsak helt enkelt. Perfekt när vi bestämt att vi ska hålla en ganska hård linje mot just denna leverantör. Lyckades dock sansa mig till slut och försökte visa upp den proffesionella sidan.

Det är inte så att jag brukar ha problem med det. Men ibland, en del kvinnor... Måste jobba på det. Finns det kurser?

Kaffe på villovägar

Jag lyckades precis spilla kaffe över jobbets snyggaste tjej. Helt otroligt, alltid är det hon som får uppleva mina mindre stolta ögonblick. Tidigare var det mina små balansövningar och ett fall av mindre anständig klädsel. Tyckte det räckte bra så, men icke.

Stod och laddade en ny kopp vid kaffeautomaten för att överleva fram till lunch, vänder mig sedan snabbt om och trycker koppen rakt i hennes behag. Tyvärr var det inte tillräckligt stötdämpande. Kaffet skuttade rakt upp i luften, och det som åker upp kommer som bekant ner igen. Misstänker starkt att kaffe som rinner ner i urringningen inte är något man uppskattar. Åtminstone inte på jobbet, vem vet vad som försegår hemma hos folk.

Hade jag kunnat försvinna i en tunn vit rök hade jag gjort det, men försöket att göra det yttrade sig mer som en röd nyans och diverse tafatta ursäktande otydbara meningar. Inte riktigt läge att erbjuda sig att torka just där heller kände jag, och sa precis det innan jag han knipa igen. Hon bedyrade såklart att det inte var någon fara. Säkert, det var ju bara vita fina blusen som aldrig kommer bli var den varit. Fick henne i alla fall att lova att säga till om den inte blir återställd.

Såhär i efterhand undrar jag om hon menade att det var kaffet som inte var någon fara, eller att det var ok att torka... Jo jo, in my dreams.

Vad är detta, varför kan jag inte få göra bort mig inför någon annan, om jag nu måste göra bort mig? Inte riktigt rättvist.

Kanske ska skaffa mig en sån där barnmugg med pip på, för säkerhets skull.

Viktig vikt

- Åh, vad tjock du är! Äter du inte lite mycket?

- Nej...

- Du måste äta mindre, det är bra för dig. Du kan ju bli jättefet om du inte aktar dig.

Känns ovanstående dialog ok? Får man säga så när som helst i vilket sällskap som helst? Nej, det får man givetvis inte göra. Det vore respektlöst, elakt och väldigt onödigt.

- Åh, vad smal du är! Äter du ordentligt?

- Ja...

- Du måste äta mer, det är bra för dig. Du kan ju tyna bort om du inte aktar dig.

Denna dialog då? Enligt mig är det precis samma sak. För många är dock denna variant mer accepterad, men vad är skillnaden egentligen? Någons utseende/vikt kommenteras, ett råd ges och ett skräckscenario om rådet inte följs målas upp.

Eftersom jag sedan början av grundskolan alltid varit smal har jag oräknerliga gånger fått delta i den senare varianten av dialog. Skolsyster förmanade en extra smörgås och föräldrarna höll koll på att jag åt. Äta har aldrig varit något problem, jag kan äta hur mycket som helst, men det gör ingen skillnad. Om jag åt som en gnu i en vecka kunde jag gå upp ett halvkilo, glömde jag sedan äta lunch en dag gick jag ner två. Och ungefär när man säger det brukar kommentarer om att 'Det är ju bra att du kan äta mycket', eller ' Men det är ju bättre att vara smal än tjock' dyka upp. Jo tack, men vad hjälper det när man växer upp och normen att nå upp till som kille är att vara stor och stark.

På något sätt känns det som att man försöker och försöker, och lite då och då kommer en kommentar som påpekar att man misslyckats. Senast var det min mormor för några veckor sedan. Känns lagom kul när man är 28 bast, tränar och tycker själv att man börjat få ordning på det. Innan dess var det min chef, en kollega och diverse bekanta. Även ett one-night-stand i förhistorisk tid lyckades kläcka ur sig en liknande kommentar. Motivationen till fysisk aktivitet mellan lakanen sjönk drastiskt. Ingen av dem menar förstås något illa, de tänker bara inte på hur det kan uppfattas.

Till saken hör att jag inte är något undernärt benrangel. Jag är bara normalt smal, slank eller vad man vill kalla det och är klart nöjd med hur jag ser ut. Förr var jag inte det, då gjorde det ont varje gång någon påpekade det. Jag kan bara tänka mig hur det är för de som verkligen är tunna, det kan inte vara lätt.

Så, kontentan av detta kverulerande är: Det är inte roligt att få negativa kommentarer om sin vikt, oavsett om det gäller för mycket eller för lite vikt. Tänk på det nästa gång du tänker ge en "komplimang" för att någon är så smal.

För övrigt, jag är faktiskt snygg, så det så. ;)

Att klämma på sin sambos lillsyrra

Ganska fångande rubrik va? Det är dock inte riktigt så illa som det låter, men inte heller långt ifrån.

Första delen av semestern tillbringades på min sambos familjs sommarställe. Väldigt lugnt och skönt. Tillbringade dagarna med att göra ingenting, sola, ströva omkring på ön och plocka svamp, leta rådjur, lägga nät, läsa och äta god mat. För det mesta var vi helt själva men ibland hade vi besök. Sambons lillsyrra var också där halva tiden. Detta sommaställe är för övrigt föremål för de flesta fördommar om öar man kan tänka sig. Släktfejder, myter om mord, spöken som vandrar, skotthål i väggar och turister som invaderar eller går på grund precis utanför.

En av kvällarna vi satt och pratade i vår lilla stuga kom vi av någon anledning som jag inte minns in på att diskutera födelsemärken och hur man vet om dom är farliga eller inte. Eftersom ingen av oss har någon djupare kunskap i ämnet kom vi mest fram till att om dom ser mysko ut och känns likadant så kanske man ska fundera på att kolla upp det. Detta gjorde förstås att ett gäng små prickar skulle undersökas där och då.

Och visst hade lillsyrran (den vilda av dom, som jag berättat om förut) också födelsemärken, speciellt ett av dom skulle det absolut tittas på, och kännas på. Gissa var? Jodå, på ena bröstet såklart. Min sambo tyckte att det var ett gränsfall. Att det kunde vara ett farligt födelsemärke alltså, inte att hon slängde fram bröstet.

Lillsyrran vände sig mot mig och undrade vad jag trodde om det, med en min som sade "Vågar du?" Tja, va gör man. Man tar sig en titt och känner kliniskt medicinskt på henne som vilken läkare som helst med 30 års erfarenhet. Med skillnaden att jag förstås inte är läkare utan hennes storasysters pojkvän. Udda sits, och jag ser lång väg att min sambo tycker det är jätteroligt att se min vånda. Kvinnor!

Man kan ju inte låta bli att undra hur långt hon tänkt dra det här, man är ju ändå lite nyfiken. Eller så tänker hon inte utan bara gör. Det verkar farligt. Jag har handen på nödbromsen och avvaktar.

Back in business

Så var man då tillbaka i verkligheten igen. Gå upp tidigt, äta en taskig frukost då man glömt handla och sedan sätta sig på en kall och skakig spårvagn och titta ut på pissregnet. Efter-semestern-ångest i folks blickar, A-lagare som klagar förskräckt över att det helt plötsligt är så mycket folk på vagnen och en tunn Metro med nyhetstorka. En härlig måndag kort sagt.

På kontoret var det mörkt och tomt. Faktiskt helt tomt, inte en enda människa någonstans. Funderade ett tag på om jag tagit fel på dag och knatat hit på en helg, men nu har det dykt upp i alla fall 2-3 personer till. Inte så illa för ett kontor för 2-3 hundra personer.

Efter att ha pratat med IT-supporten då jag låste ute mig från datorn genom att klanta till lösenorden sitter jag nu och funderar på vad jag bör göra. Vad gjorde jag strax innan semestern? Vad var det som var akut? Skulle jag börja på nått nytt eller avsluta nått gammalt? Jag såg framför mig en hel förmiddag av mail-hantering efter några veckors olästa mail, men till min förvåning hade jag bara 10 st (!). Inte så illa.

Uppdatering om semesterns händelser kommer senare, nu måste jag göra lite nytta. Eller kanske fundera på lunch...