Smidig på motorcykel

Igår när jag skulle ta mig hem från jobbet slog min ökända smidighet till. Jag hade tagit motorcykeln till jobbet då busskortet gått ut och bilen var upptagen. Man blir alltid lite extra glad när man ska hem och hoppar upp på sin leksak och ska köra iväg, utom just igår.

Glad och fri från jobb backar jag ut motorcykeln en bit för att komma förbi dom andra cyklarna och motorcyklarna, svänger runt och börjar köra framåt. Lyckas få ett klockrent motorstopp. Ingen katastrof, det fina är när jag ska försöka rädda situationen genom att bara starta igen innan jag behöver sätta ner en fot. Mina tio års erfarenhet av MC-körande och otaliga avverkade mil kommer inte riktigt till sin rätt när jag trycker på en knapp på vänster handtag istället för höger handtag för att starta motorn. En hög ettrig ton ljuder över området en stund och får folk att vända sig om innan jag inser att jag tryckt på tutan istället för startknappen. Aningen chockad av ljudet stapplar jag till och håller på att välta men räddar mig själv i sista stund.

Då jag snabbt vill fly från brottsplatsen startar jag motorn, kör två meter, får motorstopp igen, startar motorn och lommar sakta och försiktigt iväg. Suck...

Pricken över i då? Jo, jag lyckas tajma (finns det ett sånt ord?) mitt högljuda tutande så bra att jobbets snyggaste tjej går förbi precis just då och undrar vad jag sysslar med. Hon är en sån där kollega som man egentligen inte jobbar ihop med då vi är på olika avdelningar, men som man alltid får ett trevligt leende av när man går förbi. Självklart är det just hon som går förbi.

Jag ska aldrig mer köra motorcykel, i alla fall inte förrän imorgon.