onsdag 5 augusti 2009

Att klämma på sin sambos lillsyrra

Ganska fångande rubrik va? Det är dock inte riktigt så illa som det låter, men inte heller långt ifrån.

Första delen av semestern tillbringades på min sambos familjs sommarställe. Väldigt lugnt och skönt. Tillbringade dagarna med att göra ingenting, sola, ströva omkring på ön och plocka svamp, leta rådjur, lägga nät, läsa och äta god mat. För det mesta var vi helt själva men ibland hade vi besök. Sambons lillsyrra var också där halva tiden. Detta sommaställe är för övrigt föremål för de flesta fördommar om öar man kan tänka sig. Släktfejder, myter om mord, spöken som vandrar, skotthål i väggar och turister som invaderar eller går på grund precis utanför.

En av kvällarna vi satt och pratade i vår lilla stuga kom vi av någon anledning som jag inte minns in på att diskutera födelsemärken och hur man vet om dom är farliga eller inte. Eftersom ingen av oss har någon djupare kunskap i ämnet kom vi mest fram till att om dom ser mysko ut och känns likadant så kanske man ska fundera på att kolla upp det. Detta gjorde förstås att ett gäng små prickar skulle undersökas där och då.

Och visst hade lillsyrran (den vilda av dom, som jag berättat om förut) också födelsemärken, speciellt ett av dom skulle det absolut tittas på, och kännas på. Gissa var? Jodå, på ena bröstet såklart. Min sambo tyckte att det var ett gränsfall. Att det kunde vara ett farligt födelsemärke alltså, inte att hon slängde fram bröstet.

Lillsyrran vände sig mot mig och undrade vad jag trodde om det, med en min som sade "Vågar du?" Tja, va gör man. Man tar sig en titt och känner kliniskt medicinskt på henne som vilken läkare som helst med 30 års erfarenhet. Med skillnaden att jag förstås inte är läkare utan hennes storasysters pojkvän. Udda sits, och jag ser lång väg att min sambo tycker det är jätteroligt att se min vånda. Kvinnor!

Man kan ju inte låta bli att undra hur långt hon tänkt dra det här, man är ju ändå lite nyfiken. Eller så tänker hon inte utan bara gör. Det verkar farligt. Jag har handen på nödbromsen och avvaktar.

6 kommentarer:

  1. Lite kul om din sambo eller din sambos syrra sen visar sig följa din blogg!

    SvaraRadera
  2. Njae... sådär kul skulle jag säga! Men, risken är mikroskopisk. Jag tror mig kunna hålla bloggen såpass anonym att det inte går att spåra mig. Och skulle det ändå bli så, får dom leva med det. :)

    SvaraRadera
  3. Du har väl läst/sett Ronja Rövardotter? Hur ska jag kunna akta mig för floden om jag inte går nära den? ;)

    SvaraRadera
  4. Visst har jag det, ha ha. Fast går du för nära kan du ju ramla råka falla i...;)

    SvaraRadera
  5. Du, här ska ingenting doppas... Varken i floder eller något annat. ;) Så nära ska jag inte gå, trust me.

    SvaraRadera